Nationella Prov & Graderingar en gång till

Något sömndrucken och lite stel sitter jag i köket och sippar på en kopp Koh-I-Noor och går igenom detaljerna inför morgondagen. Har jag gått igenom de saker som behövs? Har jag förberett dem på rätt sätt och känner sig alla verkligen redo för proven imorgon? Återigen är jag lika nervös som säkerligen flera av mina elever är. Kanske är det idiotiskt eftersom mitt liv är betydligt mindre beroende av resultatet på de här proven än vad deras är. Ändå är jag nervös.

Ibland när jag läser tidningar verkar det som om lärare och elever har ett motsatsförhållande där vi är någon slags kombattanter. Naturligtvis är en sådan tanke absurd. Vad skulle jag göra där om min ambition inte var att mina ungar skulle klara sig så bra som möjligt? Det är välan självklart att min ambition och ja till och med min jäkla heder och yrkesstolthet kräver att mina elever blir riktigt duktiga och helst samtidigt inte lär sig att avsky ämnet jag vill lära ut. Att ens behöva påpeka något så självklart som ovanstående känns lite dumt men jag tror ändå det behöver sägas.

I en annan roll var jag idag med om ytterligare en examination när mina goda vänner från ENIGHET var på vår klubb och graderade mina elever i Aikido. Hörby Aikidoklubb är en liten grupp tränande som träffas två gånger i veckan och tränar med den entusiasm och glädje som brukar prägla en aikidomatta. För mig har det alltid varit ett mysterium när elever faktiskt fortsätter år efter år och ödmjukt tvingar det mig att bli bättre, om inte annat så för att jag skall kunna fortsätta att förmedla saker till dem.

När så det är dags för graderingar och deras och mitt arbete skall prövas vankar jag natten igenom med tankar om vad jag glömt, visat fel eller kanske till och med låtit bli. Jag prövas genom mina elever och mäts eftersom deras misslyckanden är till sist faktiskt mitt. Ansvaret är mitt.

När så dagen är över och graderingen är genomförd och allt har gått bra så lättar trycket och genast börjar jag fundera på vad som komma skall. Jag hatar och älskar ansvaret på samma gång.

Nu vankar jag återigen inför mina grasshoppers stora dag imorgon. De har jobbat så hårt och stått ut med så mycket för att kamma hem det här. Ibland kikar jag på dem i smyg och blir nästan knäsvag när jag inser hur viktigt det är att jag i alla fall inte strular till det för dem. Sov gott grasshoppers. Som ni med förtroende lägger er tid i mina händer, så lägger jag min heder, mitt huvud och mitt hjärta i era.

Lycka till imorgon

M

P.s något försenat eftersom stormen klippte ström och därmed modem D.s