Misslyckande

Följande text börjar i en gammal fundering som sedan går vidare till nuet:

I

Jag är inte van vid att misslyckas. Faktum är att jag, i mina ögon, sällan misslyckas med det jag satt mig för att göra. I helgen som gick mättes jag och befanns för lätt. Döm om min förvåning när jag stod där blottad, utmattad…misslyckad. Jag mindes förberedelserna innan och min självsäkra övertygelse att ingenting kunde gå fel. Kamraters uppmuntrande nickningar strax före och sen…
Chocken var total. Med svetten rinnande nedför ryggen och oförmögen att ta ett enda andetag till, stod jag bedövad och undrade hur detta kunde hända mig. Det skulle ta ett par dygn ytterligare innan jag skulle komma att förstå vari jag verkligen misslyckats. Det var vägen – jag glömde bort vägen. Målet låg där framför mig och lyste så klart att jag redan såg det i min hand. Målet som för mig lyste så klart och ändå inte var mer än ännu ett steg på en väg jag endast skymtat början av, blev det enda jag hade för ögonen. Jag missade lektionen och glömde vägen. Nu var vägen längre än jag trott och jag hade ändå inte nått målet den här gången.
Oavsett detta skulle ett sådant förhållningssätt stärkt snarare än rubbat mitt självförtroende. I helgen försökte jag gradera i Aikido och befanns för lätt. Det fina med att göra fel är att det ger möjligheten att se vad som är fel och sedan rätta till det. De osedda detaljerna som nu prövats ligger uppenbarade och redo att förfinas. Hit bar min talang. Nu återstår träning. Misslyckas gör man först när man säger; -kan inte eller; -går inte. Jag är inte van vid att misslyckas…den här gången heller…

Magnus
Malmö 2002-06-17e.v

II.

Sex månader senare gick jag faktiskt upp och tog den där graderingen efter att ha arbetat hårt med min hållning och min inställning. Dessutom så hade jag haft min första nybörjargrupp. Så här sju år, ett svart bälte och en klubb senare känns detta som väldigt länge sedan men det är ändå gott att minnas den där känslan av min första misslyckade första-kyu gradering.

Ibland funderar jag över skolans ovlija och rädsla att låta elever misslyckas och tänker att kanske är det så att man istället borde lära dem att misslyckas och att det är okej eller till och med bra. Hade jag inte misslyckats den där gången så hade jag nog aldrig brytt mig om att försöka lära mig de där teknikerna ordentligt. Jag trodde och var van vid att lyckas med den halventusiasm och egentolkning jag alltid använt för att lösa problem. Istället lät verkligheten mig veta genom Sensei att det inte räckte. På mattan i Dojon är det visserligen frivilligt men det innebär inte att det inte är livsavgörande ibland.

Hade jag följt min vana hade jag slutat samma dag som det började bli jobbigt och grunnat på saken på egen hand utan att egentligen komma någonvart. Som det nu var hade jag inget val. Det var bara att fortsätta träna. När jag gick upp nästa gång  var det värre än den första. Det gick dock alldeles utmärkt. För mina egna elever i skolan skulle det nog vara en utmärkt upplevelse ibland att misslyckas, om inte annat bara för att få uppleva att man överlever, kommer igen och faktiskt lär sig något på kuppen.

Magnus
Hörby 2009-11-28

Mentorer ger bättre studieresultat enligt undersökning

Kanske är detta inte så förvånande. Att jobba med eleven, diskutera resultat och att hjälpa till att strukturera sådant som är besvärligt och kunna fungera som ett bollplank. Shit då sitter man ju med eleven och gör något istället för att vända papper i möten som är till för att lugna samvetena hos de som sitter kring ...bordet. Men det är viktigt att dokumentera så att man kan skylla på något ifall man blir anmäld för något istället för att göra något. Mmm låt oss anmäla varandra istället för att tala - jag pissar på anmälarsverige där det mest gäller att kunna visa skriftligen vad man gjort...i pappersväg.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Tusen gånger hellre och fler timmar med elever än med annat löst folk och för helsicke kära politiker...tvinga oss inte att skriva fler jäkla planer. 

Bara för att vara extra tydlig finns en extralänk HÄR

Rädslans Doktriner del I

Medborgare gör dig redo för HOTET. Vi lever i en spiral av dödliga hot. Vi omges av vansinnesmördare i varje byhåla, våra ungdomar förfaller i oöverträffade våldsspiraler. Sjukdomar muterar till livsfarliga världsomfattande epidemier. Virus som tänker själva, tillverkas och sprids. Terrorister bevakar dina tankar och finns överallt med bomber, giftgas och plutoniumförorenade sprängladdningar. Naturen gör uppror mot oss och katastroferna staplas på varandra.

Vi lever i den yttersta tiden eller? Nja. Det finns kanske anledning att både vara uppmärksam och försiktig men det finns anledninga att vara uppmärksam och försiktig inför rätt saker.

För den som varit på bio och sett WATCHMEN eller ännu hellre läst denna underbaraserieroman i sitt oförvanskade skick, så är det lätt att förstå hur viktigt det är att skapa bländverk. DOM – FIENDEN – HOTET. Är vi bara rädda så låter vi bli att undra över saker vi inte skall undra över. Om det exempelvis finns tillräckligt många nätpedoflier och andra mörkermän på det otäcka otäcka internätet så kan vi med hjälp av rädslan övertalas att lämna ifrån oss ett av det mest revolutionerande verktygen för det fria ordet som lagts i händerna på oss sedan tryckpressen.

Låt oss börja med att titta på våld och våldsutövande. Svensken är rädd för att bli utsatt för våld och är helt övertygad om att våldet har ökat. Dessutom är de ju ofta så att det är våra ungdomar som blivit allt våldsammare eller?

”Varken självrapporterade uppgifter om utsatthet från ulf eller

statistik över antalet inskrivna i slutenvård från Socialstyrelsens patientregister

– två källor som fångar upp såväl det lindrigare som det

grövre våldet – indikerar att det har skett någon ökning i utsattheten

för våld under 1990- och 2000-talet. Enligt flera specialstudier har inte

heller det allra grövsta och dödliga våldet ökat under de senaste decennierna”

Den svenska brottsutvecklingen sidan 41

http://www.bra.se/extra/faq/?module_instance=2&action=question_show&id=478&category_id=0

Oj då?

I BRÅs rapport har man sammanfattat en hel bunke källor och undersökningar och där ställer man sig lite frågande till en sådana uppfattning. Några gamla fakta men ändå intressanta att tänka på när vi talar våld och allrahelst dödligt våld:

70% av fallen dödligt våld är familj eller nära bekanta.

Endast ett par fall om året av dödligt våld där gärningsman och offer inte känner varandra.

På detta sätt skulle jag kunna fortsätta att plocka statistik men låt oss istället gå lite närmre effekterna av just den här rädslan. Vid en diskussion i skolan vidhöll eleverna uppfattningen om att deras vardag blivit våldsammare. Några detaljer eller exempel var svårt att finna men tendensen fanns. Problemet är att när man tror något sådant blir man rädd och rädda människor tenderar att bli både ångestfyllda och arga och därigenom våldsamma. Vuxenvärlden blir rädd för den våldsamma ungdomen och reagerar med repression – förtryck leder alltid till tryck och detta leder till våldsamt uppror. När mediadrevet rullar och Terrorskvadronerna rider maror på dina axlar medborgare, är det bäst att du har din kunskap, ditt lugn och ditt mod nära till hands. Barn älskar sina föräldrar löjligt mycket, både när de förtjänar det och när de inte gör det – Shit vad tragiskt det är om vi blir rädda för dem bara för att Aftonbladet säger det

Babysteps kring Internet

 

Att vara eller inte vara på nätet är frågan. Eller snarare på vilket sätt skall man vara på nätet? För den kunnige och moderne är det säkerligen inget problem att hoppa mellan twitter, flickr, facebook, msn och allehanda andra mer sller mindre specialdesignade siter. Själv fick jag lite hjälp av några före detta elever för att bygga min nya och moderna hemsida, till skillnad från min gamla antika MED HTML OCH TABLES ÖVERALLT. Den nya gjordes med något de kallade joomla och har tusen möjligheter och är riktigt ologiskt att jobba med...nja det är annorlunda och jag kanske är en dinosaur.

Nåja jag lyckades till slut och efter en hel del nattmangling skapa lite nya dokument på min nya, fina och enhetliga hemsida. Gör gärna ett besök om du har tid:

WWW. LETRANGER.SE

Däremot är det nog så att exempelvis blogger erbjuder bättre bloggfunktion än min egen sida. På samma sätt ville jag prata om mat men det gör jag nog hellre på

KOKAIHOP.NU

Saken är den att de specifika ställena förmodligen ger bättre träffyta och därmed ökar chansen att få dela med sig av det man ville dela med sig, än om jag har det liggande på min lilla server som nästan ingen hittar till...

Nu gäller det bara att hitta ett sätt att koppla ihop och komma ihåg alla ställen där man är närvarande på det där eländes Internet...

 

Väl mött

Magnus

Korridor & Kommunikation

Att det skall vara nödvändigt att vakta skolkorridorer tycker jag är synd. Inte så mycket för att jag skulle vilja vara någon annanstans utan snarare därför att det är en syssla som ofta blir gjord i språnget. Ett par lärare sveper korridorerna och pekar, skriker, justerar, skäller, skämtar – men hela tiden på språng.
En dag i veckan hade jag helt plötsligt en halvtimme över...skall jag vara ärlig var det en halvtimme jag egentligen skulle ha behövt till att fylla i ett par rapporter men det funkade inte riktigt så jag knatade ner och satte mig i en korridor istället. Med mig hade jag ritblocket och en kopp kaffe.
Fem minuter senare är jag helt omringad av ungdomar som omväxlande vill prata om att rita och omväxlande vill slänga käft om allt mellan himmel och jord. Själv hade jag vansinnigt trevligt där jag satt och samtidigt slog det mig hur lugnt och stilla det var i den där hörnan där vi satt och ritade.
En stund senare tar jag några av dem med mig till nästa lektion och vi fortsätter i samma stilla lunk som i korridoren. Eftersom det var lugnt utanför blev det också lugnt på insidan.
De senaste tjugo åren har skolan åderlåtits på sådan personal som fritidspedagoger, bibliotekarier och andra vuxna. Samtidigt har en hel del av föräldrarollen förts över till skolan. Vår fostransbit har blivit allt större och samtidigt förvånar man sig över att kunskapsnivåerna sjunker. Jag tycker inte att det är konstigt att elevers läsförmåga sjunker när de inte läser av egen fri vilja. Det är inte heller konstigt att de får svårt att klara matematik när grundbegreppen inte ligger förankrade i dem. Svårigheter med abstrakt tänkande och logik syns tydligt när läroplaner kräver att man skall kunna analysera och dra egna slutsatser om det man läst i de olika ämnena. Dessutom hänger planer sällan med i tid och det som efterfrågas/prövas är inte den kunskap som odlats. En hel del tänk är åldersdiget och skulle behöva bytas ut.
Alltså: vad jag behöver är tid med mina elever. Mer tid i klassrum, mer tid i korridorer och även personal i korridorer som inte är lärare - om inte annat så helt enkelt av den anledningen att det ibland kan vara skönt att kunna tala med någon annan än lärare på en skola. Jag vill undervisa mer och skriva färre papper. En del av detta kostar lite mer pengar nu men skulle spara så oerhört mycket sedan. En del kostar ingenting. Det handlar bara om att fördela om tid och göra något helt annat.
Och till en och annan förälder: En dator fungerar inte utan hårddisk, router, tangentbord eller vad du väljer att plocka bort för att få ungen i säng. Stäng av en timme innan läggdags, samla in mobilerna om inte det heller funkar. Lär dem att laga mat och begränsa deras ätande av socker till helger. Ät tillsammans någon gång i veckan. Jag är rätt säker på att barnen hundra gånger hellre pratar med er än med mig och matbordet är en jäkla bra plats att göra detta på.

Frihet & Ansvar

I Skrämslans värld finns det massor av hot.
I Skrämslans värld finns det endast ett bot.
Att någon annan tar hand om saken
Och torkar stackars mig om baken

Kloka gubbar och gummor –Av äldre modell skall styra och ställa för oss andra. Det vore ju enklare om någon annan tänker åt mig så långt som bara det är möjligt. På så sätt kan jag skylla på någon annan när något jag gör går fel. Problemet är att jag inte kan frånta mig själv ansvaret för mina egna handlingar hur gärna jag än vill.
Som tolvåring påbörjade jag min bana som nikotinist, ett beroende jag inte lyckades göra mig av med helt förrän 25 år senare. Detta kommer att kosta mig. Jag skyller på:MIG SJÄLV. Jag gillade det jag såg i spegeln. Med en Cigg i munnen kände jag mig cool och efter ett tag var nikotinet sin egen belöning.
Under en period i slutet på 90-talet använde jag alkohol som ångestdämpare vilket fungerade alldeles utmärkt om man accepterade mången ensam timma spenderad i en dimma bruten av spyor och blödande magsår. Nåja jag gick in i det med öppna ögon och gick ur det med hjälp av goda vänner och min egen ovilja att dö alltför ung.
Människan fallerar och det finns farligheter. Det är dock hög tid att utveckla det mänskliga tänkandet förbi barnastadiet. Vi måste acceptera att det finns farliga saker och att vi själva måste lära oss att välja. Om jag kör i 180 knyck på en 70-väg och krockar med en bergvägg är det inte vare sig fartkameror, hastighetsövervakning eller begränsningar i bilen som är problemet. VÄLJER jag att köra i 180 knyck så har jag accepterat både risken att dö och risken att döda någon. På samma sätt Väljer man att sätta sig bakom ratten när man druckit. Man väljer att stjäla, slå, skada, förstöra, förgöra sig själv och andra.
Skräcken för denna insikt är väl underbyggd i den "Rädslans Doktrin" som förhärskar i våra media och ibland i våra medvetanden. Den leder till absurditeter som övervakningshysteri och begränsningar. Den leder också till att man nästan ogiltigförklarat hela generationer av kloka, duktiga och arbetsamma ungdomar som knappt kan anförtros någonting om man skall tro media.
Någonstans måste det vara så att var och en tar ansvar för sitt eget liv och ibland också för andras. Vad hände med frihet under ansvar? Vad hände med kopplingen mellan att få göra det man vill och att göra det som är rätt? Kanske är det så att istället för att skapa än mer repressiva system för att övervaka folk in i en fålla så måste man ge dem ännu större frihet men också redan tidigt lära var och en att alla handlingar har konsekvenser på gott och på ont.
Idag är det viktigare att hitta på en ursäkt för sitt handlande som förflyttar skuld än att faktiskt göra så gott man kan från början. Låt det bli tvärtom imorgon.

Ormen & Duvan

När jag analyserar min privata behovstrappa blir det allt tydligare att det är lättare för mig att tala om vad jag inte vill ha snarare än vad jag vill ha. Det som då slår mig allt tydligare är att jag tappat all smak för spelet och för kampen mellan könen och kampen mellan partners. Jag ger upp redan innan saken börjat och säger till världen:

Nu skiter jag fan i det här.

Komplikation, låtsad omsorg för att vinna fördel, säga en sak men mena en helt annan, spela på sex och åtrå – allt detta mänskliga är dött för mig. Det må vara hippt och ball. Det må vara så världen ser ut – so be it. Jag kan klara mig med mina katter och min trädgård. Jag vägrar att delta mer. Som Patrick Bateman har jag lärt mig att imitera visst beteende och en gång i tiden trodde jag att det fanns fördelar att vinna genom att låtsas att förstå dessa spel. Numer inser jag att det bara skjuter upp oundviklig konfrontation. Med någon provade jag ärlighet.
Jag sade: Jag leker inte – Var vänlig och lek inte med mig.
Tro mig det var en helt meningslös övning.
Jag sade: Säg inte ett och mena ett annat – leende förklarade bekanta att det är feminin kommunikation... Jag ser det som manipulation och kan välja att leva utan det.
Jag sade: detta är jag.
Och genast skulle saker ändras på – nästa varelse som söker ändra på mig gör så med risk för sin egen hälsa. Det finns ingen känsla jag inte kan ignorera förutom min vrede

Jag förstår inte
Jag vill inte förstå
Jag vill inte vara med
Jag avsäger mig spelet och plockar ner skylten
Nu återstår att odla min trädgård

Ungdomen mår dåligt & jag hänger inte med

Puts väck, av banan och off-line.


Det är bara att acceptera att jag kommit till en punkt - och skall jag vara ärlig så var den nog här tidigare fastän jag inte märkte det – där jag inte längre har en aning om vad ungdomen talar om. Det finns moden jag tycker är fåniga – gummibanden runt benen eller för all del byxor nedanför ändalykten. Band och folk som spelar har jag ingen aning om vad de heter längre eftersom jag inte lyssnar på radio eller ser på tv. Ungdomens språk och kultur har lämnat mig såsom det ska och det är ok – det skall finnas lite tröghet i systemet och det skall finnas lite gamla gubbar att irritera och jag blir provocerad av kallingar innanför badbyxor när man är och simmar. Det är bra. Men där finns också problem…

Ungar skär sig, mår dåligt och tar livet av sig när första förälskelsen går åt helvete. De har dygnet-runt kanaler för att terrorisera den svage och en hel armé av idiotiska liveshower som visar hur man skall bära sig åt för att vara största svinet på sophögen. De stolpar runt i skolan sugandes på läskflaskan som vore den en napp åt en sexåring.

De dricker energidrickor till dess att de är så hypade att de fantamig har varenda bokstav i alfabetet. Sen vill någon ha ett åtgärdsprogram och hur skulle det se ut om jag skrev: Ta grabbens pengar och se till att han slutar bälga i sig fem kilo socker varje dag så lovar jag att hans hjärna funkar bättre? Heh nej – bara för att det är sant så kan jag inte skriva det. Då skulle det ju vara ett vuxenansvar med medföljande konflikt…bättre vi skyller på något vi inte kan göra någonting åt. Men jag har vandrat för långtifrån ämnet….

Till syven och sist är det så att massor av barn och ungdomar mår dåligt. En del av detta är en del av en utvecklingsprocess. Vi slipar en del goda egenskaper när vi är melankoliska. Vi skriver vackra sånger när vårt hjärta krossats. Haken är att det tycks gå så mycket djupare än så och dessutom verkar det som om det inte finns någon som helst beredskap hos dessa ungdomar att hantera svårigheterna. Är det curling och brist på skrubbade knän som tagit ifrån nästa generation något väsentligt? Är det möjligheten att sprida all sorts information omedelbart och överallt som gör att även företeelser som självskadebeteenden eller ätstörningar sprids som en slags sociala virus i olika grupper?

Problemet är nog ibland att jag tror mig veta saker och tror att vissa saker är på ett visst sätt eftersom jag tror att jag har koll. Detta är naturligtvis inte sant. Överlycklig stöter jag ofta på före detta elever som på olika sätt överraskar mig med kunskaper, yrkesval och allmän framgång fast jag/vi var så oroliga när de gick i Nian. Att eleven överträffar läraren är en av de största lyckor man kan råka ut för. Vad jag försöker säga är att jag inte häger med. Det är inte så att jag tror att man skall ge upp, att det var bättre förr eller – sätt in valfri plattityd här -. Det är snarare så att jag tror att man måste börja i insikten om att man inte hänger med och sedan börja fundera på vad som är de rätta frågorna.

Fortsättning följer

Magnus

Självhjälp

Jag skulle vilja vara en bättre människa. Jag skulle vilja vara hälsosammare, mer miljömedveten och ständigt beredd att stå mina vänner och medmänniskor bi i alla de situationer när jag kunde vara till nytta. Som sagans Herkules kunde jag susa runt i världen och uträtta stordåd efter stordåd och på så sätt göra världen till en bättre plats.

Jag skulle kunna hålla huvudet högt och gå från arbete till vila med det rena samvetet som täcke över mina trötta skuldror. Mitt liv och mening skulle vara något större, bättre och mer storslaget än den karikatyr jag ibland drabbas av när jag ser mig själv i spegeln.

Självföraktet som drabbar som hårdast just när man inte behöver det, låter sitt skoningslösa domslut falla över alla de saker man gjort och inte gjort. Hur många gånger skulle man inte ha gjort mer, varit bättre, modigare och starkare? Varje misstag slår mot sinnet och pockar på uppmärksamhet och hågkomst. Minnen blir eviga ältanden om om och om om inte fanns…

Då finns där inga stordåd att väga upp de massiva misslyckanden som ställt upp utanför portarna. Det finns ingen frid att finna i tidigare segrar eller?

På mitt bord där ute i hallen ligger det ett litet kort jag glömt att städa undan. På kortet står det helt enkelt ”Tack” och så är det signerat av två herrar som just gick ut nian. Dessa två herrar tyckte att jag gjorde något rätt i alla fall. Åtminstone så mycket rätt att de bemödade sig att skriva ett litet kort…

En klok vän till mig påpekade en gång när jag satt och orerade över vilka framtida stordåd jag skulle åstadkomma som pedagog att det var de små miraklerna och de enskilda mötena som var själva poängen och att dessa inte var något jag kunde arbeta fram eller ens kalkylera. ”I mötet med andra människor vet du inte vilka ord som är de förlösande för just den människan. Du kan bara göra så gott du kan och hoppas på det bästa” Dessa ord förlöste mig. Mina tillkortakommanden blir mer uthärdliga därför att det ligger ett litet kort på hallbordet och för att jag kommer ihåg en och annan gång i år när jag tror att jag faktiskt tillförde något.

Jag skulle vilja vara en bättre människa och jag försöker att bli det. Men det är rätt ok nu också trots allt…

Att komma ut typ....

Som barn och begynnande tonåring var det en stor grej för mig att skaffa mitt första örhänge. Jag var nio år och var på Dagens Hushåll. I flera av montrarna erbjöds håltagning. Jag hade dock inte talat med vare sig mor eller far om saken men var betydligt mindre orolig för den saken än huruvida hålet skulle sitta i vänster eller höger öra. Fel öra kunde ju innebära att man var bög – hemska tanke. Just skräcken att klassas som bög var tillräcklig för att bryta min normala blyghet och kontrollfråga flera personer så att det inte blev fel. När så den nya ploppen satt i vänsterörat var alla nöjda och glada utom möjligen farsan som tyckte att hela grejen var rätt fånig. Själva bögskräck-prylen försvann dock inte.
Den sexuellt uppvaknande pojken hade - trot om ni vill – massor av sexuella tankar och upplevelser. Samtliga av dessa upplevelser skulle sedan kategoriseras, rankas och dömas efter norm, sed och bruk. I min önskan att anpassa mig och låta mig formas så sorterades saker helt efter vad som var ok och inte ok. Min djupa fascination för ryggens kurvatur och för rumpor i allmänhet var okej om den satt på en flicka men absolut bannlyst om den satt på en pojk. Det fanns hela scheman för vad som var acceptabelt inom den tidens norm. När jag så växte upp så skar jag ner min blick till att endast omfatta den kvinnliga formen ty så var jag ju funtad eller?
Njae – Riktigt så enkelt var det nu inte –

Pojken som en gång var kär i honom med mandel-ögonen fanns fortfarande kvar. Tjugonånting-åringen som tillräckligt långt hemifrån kunde hångla med mer än ett kön utan att skämmas – åtminstone så länge ingen upptäckte det var också där. Jag sörjer min egen förlorade kärlek, föraktar min feghet och funderar över vad jag kunde ha gjort annorlunda. Det är dock absurt att man i ett upplyst samhälle skall behöva drabbas av sådana vanföreställningar och vidskepligheter.
Just förlorad kärlek kan irritera mig så in i helvete. Det nästan brister i mig att tänka på hur många människor som går runt och inte vågar tala om att de är kära, att de älskar, att de längtar. Att förnekas sådana grundläggande rättigheter därför att man exempelvis växt upp på en plats där alla känner alla och normalitetsnormen sätts av kepsbeklädda unga män framförandes A-traktorer är och förblir den sanna styggelsen.
Härmed och härvid kommer jag därför ut ur min garderob och proklamerar att jag inte är heterosexuell. Jag vete fan vad jag är och har ingen större lust att sätta någon jäkla rubrik på saken som någon kan gradera. Jag är Sexuell eller kanske Pansexuell eller bara Människa. Utifrån detta erkänner jag ingen skuld, ingen skam, ingen synd och ingen bok. Inte heller ser jag det som nödvändigt att respektera religiösa begränsningar av kärlek. Jag struntar i alla religiösa texter som sätter sådan begränsningar. Jag vill lika lite ha med en sådan gud att göra som denne skulle vilja ha med mig.
Magnus